halvdement

när uppsatsen var inskickad bröt jag ihop, inte för att den var så katastrofalt dålig och ofärdig, utan för att då kom det där som ligger i bakhuvudet hela tiden fram..Och jag fattar inte varför jag blir så förstörd över något som inte behöver vara så katastrofalt, eller varför jag inte bara kan stoppa undan känslorna tills vi vet mer men det går liksom inte.
Jag skrev ett mail idag, och fick svar. Han skulle till sörsjön på lördag för att få lite miljöombyte, det gör han rätt i och jag önskar jag kunde åka med honom men  jag vet inte ens om han skulle velat det...han kanske har tagit det bättre än mig, om inte annat är han bättre på att dölja vad han känner, jag önskar jag var likadan. Det positiva är ju iaf att jag inte orkar lägga energi på sådant jag hakat upp mig på förut och hållit fast vid, och att jag inte försöker så mycket, all kraft går till annat.

Det är konstigt, för lika fort som det kom kan det försvinna, och motas undan, hur man får andnöd ena sekunden av att hålla emot snyftningarna, till att i nästa reflektera över något helt annat. och tyvärr kan det ju gå åt andra hållet med men det bjuder jag på, iaf inför dom jag litar på, så länge dom står ut. Mum är bra, hon hör när det brister och jag inte kan prata mer, då fortsätter hon själv eller byter spår, då känner man varandra väl antar jag :)

Nu har jag öst ur mig för denna gång, så nu ska jag gå ner i tvättstugan och sedan ska jag börja röja lite, och göra honungste åt den uppraspade halsen :)