halvdement

jag bröt ihop, inte en gång, inte två gånger utan tre, med små anfall däremellan, jag klarar inte mer nu, jag måste hinna bearbeta sakerna som varit innan det lassas på mer. Jag klarade mig fram till frågan om jag hade något att säga om min uppsats, det finns inte ord, jag är så besviken på uppsatsen, på sjukdomen och ovissheten, på svek från någon som stod så nära, på allt, men mest av allt på sjukdomen. Det blir värre när man håller tillbaka allt för tillslut rinner det över och då är man körd, det var jag idag. Kände redan igår att det skulle bli svårt men idag brast det totalt, tack fina vänner som fanns där då, utan er hade jag inte klarat dagen! Det blir värre också eftersom jag inte vill gråta inför folk, speciellt inte såna jag inte känner och jag vill inte att dom ska tro att det har med uppsatsen att göra men jag klarar inte av att berätta vad som är fel heller så det blir en enda soppa. För tillfället är jag på den nivån att det räcker med några snälla ord, ett sms, att någon frågar hur det är osv för att jag ska bryta ihop och jag grät hela vägen hem från skolan så nu är jag trött. Till min lycka (eller inte!) mötte jag väl några killar där den ena hejade, kan ju påpeka att jag inte var på humör och då skriker en av de andra (till killen som sa hej) "ÅH, fett dissad, inget pippa för dig ikväll!" Hade jag haft krafter hade jag vänt om och slagit ner idioten, vilka puckon det finns, hoppas han blir impotent!

Nu ska jag vila lite för kl 16 är det middag med några ur klassen, jag behöver väl koppla bort allt en stund så jag kan ta tag i den här uppsatsen igen sen, har iaf sommaren på mig...