halvdement

ibland känner jag en sorts tomhet som jag inte riktigt vet var jag ska göra av, som att jag kanske borde hoppa framför det där tåget innan det är försent (men nej, jag är alldeles för rädd för att "bara" bli förlamad eller så, därför kommer det med största sannolikhet inte att ske ever), jag kan inte direkt påstå att jag är ledsen utan mer bara utan gnista..
Den här helgen (och jag gillar att knata runt för mig själv i min ensamhet, jag har ju fjomp,och fundera och bara vara) har jag verkligen känt behovet av att ha mina vänner hos mig (så ironiskt finns ingen tillgänglig). Inte nödväntigtvis så att jag känner att jag måste få prata av mig, eftersom jag inte riktigt vet vad det är som händer, men bara vara med någon, att göra något som skingrar tankarna.

Det gör både ont och tröstar när jag läser vad sandra skrev om hur hon känner, ont att man har den där satans hopplösheten, skönt att inte behöva förklara hur man känner. Utan fjomp vet jag inte vad jag skulle ta mig till och jag skulle aldrig utsätta honom för något som kan vara skadligt så han har räddat mig förr och fortsätter väl med det. Jag känner mig tom, inte ledsen så jag vill gråta utan på ett djupare plan, och ytterligare ironiskt är att jag aldrig varit så kreativ som denna helg, stolsdynor, duk osv..kanske borde anamma denna känslan lite oftare :p

Och Cattis din gamle bäver, grattis på din födelsedag!! Vi ses imorgon och då blir det kramkalas ;)