halvdement

jag hakar på Sandra genom att berätta vad mitt fredagsmys kommer bestå av; nyss har jag tryckt en skål innahållande, glass, digestive, chokladsås och maränger, för mitt öra värker satan och jag tror jag har feber (jag har aldrig feber!). Jag är förkyld och allt jag planerat att jag ska göra blir inte ens halvdant, jag är med andra ord inte den mest peppade människan idag, är jag väl sällan men ändå. Så kvällen kommer innehålla fotboll och honungste och massa nässpray och en långdusch.

Jag har (eftersom jag inte orkat göra speciellt mycket idag) hunnit grubbla alldeles för mycket och ifrågasätta allt. För några månader sedan var jag helt på det klara med att jag skulle behöva terapi x antal år för att kunna fungera hyfsat, sedan försvann en stor del av den problematiken (på gott och ont förstås eftersom allt inte är svart eller vitt utan oftast någon fantastisk gråzon däremellan), och nu är min hjärna dum nog att fundera kring om det verkligen är så simpelt att behovet kan försvinna, och om jag klarar av liknande situationer igen om jag skulle utsättas för det..önskar bara att det gick att stänga av ibland, varför kan jag inte bara slappna av, lita på att det förflutna inte kommer dyka upp och bita mig i röven (men hey det har det ju alltid gjort hittills) eller åtminstone lita på att om det skulle bli så, att jag inte fattar samma beslut igen. Det här är en sån där text jag kommer kunna se tillbaka på imorgon och önska att jag inte skrivit för det finns alltid plats för feltolkningar för den som vill det, men jag vet ju vad som menas (tror jag :p) och det är väl det som är huvudsaken.