halvdement

För det mesta försöker jag tänka att allt negativt och jobbigt för med sig något nyttigt, och brukar göra en starkare och vändas till något bra i slutändan. Ibland (läs idag) när värken har letat sig tillbaka, jag har drömt jobbigt några nätter, känslor och minnen som kryper sig på, då känns det mer som att efter varje positiv grej kommer ett bakslag. Imorgon kommer allt att kännas bra igen, imorgon får jag dessutom kramas med mina finaste, men just ikväll ska jag omfamna den där hopplöshetskänslan, känna värken riktigt gräva sig in i skelettet, invänta de drömmar jag försöker undvika och vet med mig att jag kommer bli kvitt en dag. Allt går, och ibland när det känns som att jag är ett hopplock av glasskärvor, där varje svek och motgång har satt sina spår, brukar jag tänka att det är det som kommer göra mig stark, lagningen kommer göra mig okrossbar (fortfarande mottaglig för repor men aldrig mer kommer jag krossas så bit för bit nästan utan att jag är medveten om det).

Nu är det slut på självömkan, när man mår piss får man helt enkelt försöka insupa andra människors glädje, för det smittar, istället för att gräva ner sig längre så får man ta hjälp av det och dra sig upp, att låta de som har kraft lyfta en. Tack för alla de som lyfter mig, utan er vore jag inget <3